EN 14126, den europeiska standarden för skyddsplagg mot infektiösa agenser, fastställer stränga prestandakrav för labbrockar som används i biosäkerhetsnivå 3 och 4-laboratorier. Den omfattar fem ISO-testmetoder för att utvärdera tygets resistens mot mikrobiell penetration:
ASTM F1670 undersöker hur väl laboratoriekappor kan förhindra syntetiskt blod från att tränga igenom dem vid 2 psi tryck, vilket motsvarar nivå 1 för vätskeresistens. Denna grundläggande testmetod hjälper till att avgöra om skyddsplaggen håller emot vätskor i medicinska laboratorier och kliniker där oavsiktliga spill sker regelbundet. För ännu tuffare krav finns ASTM F1671. Detta test använder bakteriofagen Phi-X174 eftersom den är liknande i storlek och struktur till farliga virus som HIV och hepatit B. Testet visar om dessa patogener kan tränga igenom materialet. Plagg som klarar detta stränga test blockerar cirka 99,9 procent av viruspartiklar från att passera genom tyget, förutsatt att alla sömmar och dragkedjor är korrekt förseglande. Det gör dem till absolut nödvändig utrustning för arbetare som dagligen hanterar kroppsvätskor på sjukhus eller forskningsanläggningar där exponeringsriskerna är höga.
ANSI/AAMI PB70-standarden klassificerar skyddsdräkter i fyra nivåer baserat på motstånd mot hydrostatiskt tryck och avsedd användning:
| Nivå | Tryckbeständighet | Skyddsomfattning |
|---|---|---|
| 1 | 20 cm H₂O | Minimal vätskeexponering (t.ex. lätt spray) |
| 2 | 50 cm H₂O | Lågtrycksvätskeexponering (t.ex. stänk under procedurer) |
| 3 | 100 cm H₂O | Måttlig vätskeexponering (t.ex. artäriell sprutning) |
| 4 | 140 cm H₂O | Pågående eller trycksatt vätskekontakt (t.ex. kirurgi, traumaundervisning) |
Laboratoriekappor certifierade till nivå 3 eller 4 enligt detta system ger avgörande skydd mot blodburna patogener och rekommenderas för användning inom medicinska och forskningsapplikationer med hög risk där vätskeexponering är trolig.
Skyddskläder avsedda för arbete med biologiska faror eller kemikalier ingår i kategori III enligt EU:s skyddsutrustningsförordning nummer 2016/425. Denna kategori gäller utrustning som skyddar personer från allvarliga faror som kan leda till dödsfall eller permanent skada. På grund av denna höga risknivå kan tillverkare inte själva certifiera sina produkter. De måste ha hjälp av en s.k. notifikationsorgan, vilket i praktiken är ett oberoende företag godkänt av myndigheter för att kontrollera om produkter uppfyller regelverken. Dessa organ granskar alla tekniska dokument, ser till att kläderna följer standarder som EN 14126 eller ISO 6530, och besöker faktiskt fabriker för att kontrollera hur konsekvent produktionen är över tid. CE-märkningen får endast anbringas efter att allt har kontrollerats och godkänts. Om laboratorier använder icke-konform klädsel kan de förlora sina officiella säkerhetsgodkännanden helt och hållet. Ännu värre kan institutioner hamna i verkliga problem med tillsynsmyndigheter om arbetstagare skadas eftersom adekvat skydd inte har tillhandahållits.
Många tror felaktigt att alla laboratoriekittel faller under klassificering Kategori I, men detta gäller endast personlig skyddsutrustning med låg risk. Verkligheten är annorlunda för laboratoriekittel med hög risk, särskilt sådana som marknadsförs som skydd mot blodburna patogener eller starka kemikalier. Dessa kräver korrekt certifiering enligt Kategori III genom etablerade förfaranden. När företag försöker ta genvägar med självcertifiering hoppar de över viktiga tredjepartsgranskningar, vilket gör att osäkra produkter kan komma in i deras anläggningar. Laboratorier som används olagt certifierad utrustning kan hamna i stora problem, till exempel böter på över en halv miljon euro, fullständig avstängning eller allvarliga rättsliga konsekvenser om olyckor inträffar. Att få sin CE-märkning validerad av en godkänd provningsorganisation är inte bara byråkrati – det är faktiskt avgörande för att uppfylla både lagkrav och grundläggande säkerhetsstandarder.
ISO 6530-standarden undersöker hur väl skyddsplagg tål farliga vätskor genom tre huvudtester: penetration, permeation och nedbrytning. Vid penetrationstester undersöker forskare om vätskor faktiskt tränger igenom tyget när tryck appliceras, ungefär som det som sker vid oväntade spill i laboratorier. Permeationstester är dock annorlunda – de mäter hur lång tid det tar för kemikalier att sakta arbeta sig genom materialen på molekylär nivå, vilket är mycket viktigt för personer som arbetar med ämnen under flera timmar. Vid nedbrytningsanalys tittar forskare på vad som händer fysiskt med tyget efter kontakt med kemikalier – bildas sprickor? Sväller det upp eller blir det för mjukt? Alla dessa tester tillsammans säkerställer att labbrock förblir tillräckligt starka och fortsätter skydda arbetstagare från syror, lösningsmedel och kroppsvätskor. De flesta forskningsanläggningar som hanterar kemiska risker anser att det är viktigt med utrustning som är certifierad enligt ISO 6530, eftersom ingen vill ha hudkontakt med farliga ämnen.
Den kemiska provningen som anges i ISO 6530 blir mycket bättre när den används tillsammans med andra PPE-standarder. Ta till exempel ISO 13688, som anger grundläggande regler för hur rockar ska sitta, vilken information de måste ha på sig och allmän säkerhet. Detta säkerställer att arbetstagare faktiskt kan bära dessa rockar bekvämt samtidigt som de är skyddade, oavsett kroppsform eller storlek. Sedan finns det EN 340 som går vidare med specifika designelement som ärmar som rör sig naturligt, andningsbar söm på rätt ställen och slutenheter som håller fast under experiment. Dessa egenskaper gör att rockar blir mycket mer bekväma att bära under lång tid utan att kompromissa med säkerheten. Genom att kombinera alla dessa standarder skapas en ganska solid grund för laboratorier att följa. Laboratorier som antar hela paketet tenderar att få färre problem med efterlevnad och uppnår bättre resultat genom att personalen faktiskt använder sin skyddsutrustning korrekt.
Sättet som OSHA hanterar PPE-överensstämmelse bygger på en prestandabaserad ansats snarare än att fastna i specifika certifieringskrav. Enligt OSHA 1910.132 måste laboratoriechefer utvärdera vilka typer av risker som finns i arbetsmiljön och därefter välja labbrock som erbjuder tillräcklig skydd mot dessa särskilda faror, oavsett om det gäller blodburna patogener eller exponering för olika kemikalier. Det intressanta är att det faktiskt finns ganska mycket utrymme för olika metoder att kontrollera om dessa skyddsåtgärder fungerar korrekt. På andra sidan Atlanten fungerar det annorlunda enligt EU:s PPE-förordning (EU) 2016/425. Här blir reglerna mycket mer specifika när det gäller hur överensstämmelse ska uppnås. För högrisk-situationer som involverar labbrock krävs obligatorisk tredjepartsprovning och CE-märkningen blir ett nödvändigt bevis på överensstämmelse. På grund av dessa motsatta tillvägagångssätt ser vi olika inhandsköpsstrategier framträda över nationsgränserna. Amerikanska laboratorier tenderar att fokusera mer på faktisk funktionalitet vid urvalet av utrustning, medan europeiska anläggningar ofta behöver detaljerad dokumentation som visar överensstämmelse med standarder såsom EN 14126 eller ISO 6530.
| Jämförelse av regulatoriskt tillvägagångssätt |
|---|
| OSHA (USA) |
| Målorienterad skyddsnivå |
| Laboratoriet väljer verifieringsmetod |
| Fokuserar på arbetsplatsens resultat |
Effektiv global upphandling kräver att labbrockscertifieringar anpassas till platsbaserade riskprofiler. Till exempel bör en BSL-3-anläggning som hanterar viruspatogener ange kläder enligt EN 14126 med ASTM F1671-test för viral penetration, medan ett kemiskt synteslaboratorium bör prioritera material med ISO 6530-klassning. Laboratorier kan optimera säkerhet och kostnadseffektivitet genom att:
Senaste Nytt